Tror mig veta att, så här i OS-tider, åks det kälke och pulkor i mina fotspår. Nja, kanske inte fotspår precis, men i ett avtryck djupt nog som efter en meteorit. De som känner mig, vet att jag hade en kort fotbollskarriär. En karriär som satte djupa spår..., i en fotbollsplan norr om Carlshamn. Jag säger bara, spela aldrig boll när det regnar och åskar. Det var nog värre förr, då ”läderkulor ” sög åt sig vatten som en tvättsvamp. Rund, fin och lättsparkad i solsken, men livsfarligt förrädisk och tung när regnet öser ner. Lätt joggande i regnet på egen planhalva, ser jag hur motståndarnas målvakt laddar en utspark. Bollen försvinner upp i nästan intet och jag skymtar den på väg ner som en flugskit på en tv-skärm. För en gång skull så hade jag modet att nicka. (Normalt sett alla andra matcher, blev jag som en sköldpadda då det skulle nickas. Inte denna gången märkligt nog. Idag, nu, när jag åter kan röra på huvudet, kan jag bara skratta åt detta.) Man kunde höra ljudet av bollens nedkomst, likt ljudet från filmer om andra världskriget, fast lite värre. En röst skrek, -Jaaaag taaar den! Det var jag. –Neeeeeej! hördes flera skrika. Vid detta tillfälle var det redan försent. Smaaaaaaaaafff..!! Rakt i huvudet och jag föll bakåt, ner i marken. Bakhuvudet satte sig gräsmattan som en pluggad golfboll. Vid uppvaknandet hörde jag röster lite dovt, eftersom mina öron låg under jord. Kanske inte riktigt, men det kändes så iallafall. Det skulle lika gärna ha kunnat vara blixten som slagit ner. Ni barn som nu läser detta och undrar hur den stora pulkabacken blev till i Ringamåla, så kan jag berätta för er, att det var bara jag som för längesedan skulle ge mig på att nicka en boll. Hoppas den är till er stora glädje!
