Hörde igår på radion, om hur svenskarna verkar ha blivit slarviga med sina pass. En siffra på att, 60 000 pass har ”tappats” under 2013. En person ska tydligen ha ”slarvat” bort sitt tio, gånger. I flera fall så förekommer svenska pass i människosmugglingsärende. Varför tar jag upp detta? Jo, för att när jag började att resa i tjänsten som yngling, så tjatade min chef nästan hål i huvudet på mig, om hur viktigt det är att ALDRIG lämna ifrån sig sitt pass till någon. Inte ens till någon myndighet, under pistolhot. Kanske lite överdrivet, men budskapet framgick så iallafall. Efter en oförberedd lång färd över Atlanten, med avfärd från Amsterdam, hamnade jag slutligen i en hamn längs Venezuelas kust. Jag hade vistats i mina mått mätt, en längre tid ombord på en rysk oljetanker och legat på redden i över en vecka utanför Punta Fijo. Detta innebar då alltså att jag hade befunnit mig på ryskt territorium ett tag och vid landstigning blev förd till Venezuela Immigration av min agent. Jag hade blivit varnad för att inte på något vis i världen lämna ifrån mig passet i Venezuela, en varning som att det plötsligt vore godkänt att lämna ifrån sig passet var som helst, men absolut inte i Venezuela. Med dessa väl inpräntade ord i bakhuvudet, så blev jag då helt enkelt uppmanad att lämna över mitt pass. Den person som jag sträckte ut min hand mot, för att motvilligt lämna över mitt pass till, satt gravallvarlig i blicken och studerade mig noggrant. Min blick flackade lite mellan att möta hans blick och på den revolver som satt redo att användas. Det hela upplevdes lite som om, att skulle jag plötsligt nysa, eller göra en hastig rörelse med att bara klia mig på näsan så skulle jag få pipan uppkörd i näsan och bli tillsagd att lugna ner mig. Så var ju såklart inte fallet. Men det kändes så. Mr. Stone face satt där och tittade på mitt pass grundligt, innan han lade det ifrån sig. –Okej, nu ska vi gå vidare, sa min agent. Ledde ut mig från detta rum och vidare mot kontroll av väska. Jag tror att jag upplevdes som ett barn, ni vet sådär som ungar kan hålla sin mamma i handen och skrikande med utsträckt hand efter en chockladkaka som dom inte får. Haha..överdrivet men jag minns att jag frågade efter mitt pass flera gånger. –Ingen fara, du kommer att få tillbaka passet så småningom, sa agenten. Så småningom, detta lät ju jävligt betryggande. Eller hur? Så småningom...tänkte jag. Min väska bars till en bil som tog mig vidare i detta för nya land. Trots stormar och gungande så längtade jag tillbaka till båtens trygga vagga. Men jag ville ju såklart hem efter avklarat uppdrag. När sedan vägen sträckte sig igenom obebyggelse och även passerade ett grustag, satt jag redo och memorerade alla dessa ”no mercy-grepp” i huvudet som en rysk krigsveteran visat. Nu jävlar gäller det att ta för sig, i tanken. En massa olika scener spelades upp, -äh..jag har sett för många filmer, tänkte jag. Vi kom fram till en slags kaktusdal där det fanns ett hotell. Avsläppt, in-checkad och visad till mitt rum och ett knippe smålappar stacks i min hand. Lunchkupong och ett par lappar som gav ett par fria drinkar i en bar. Detta var ju en kanon service, men varken maten eller drinkarna smakade. Allt detta goda försattes i en slags blassé på grund av min ständiga tanke på, -När i hela friden ska jag få tillbaka mitt pass? Passet dök upp någon dag senare, men för att göra en lång historia kort, så kan jag informera om att jag har aldrig blivit bjuden på bättre service i något annat land. Ett land som ofta återkommer i tanken med vänlighet. Med trygghet i sig själv, upplevs allt mycket finare.
Kommentarer:
Kommentera här:
Jättekul att läsa din blogg Jonas :-)