Var och en av oss alla individer på denna runda boll i universum, har säkert nog något som gnaver i roten. Någonting som kanske får en att känna att man inte har fått den rättvisa behandling som man förtjänat. Under en färd på Medelhavet mellan olika hamnar, på en tanker lastad med bränsle åt fredsbevarande förband, lärde jag känna ett gäng från olika delar av UK. Många timmar då arbetsdagarna tagit slut satt vi och pratade om allt möjligt. Fråga mig inte varför, men på något vis kom vi in på långsinthet. Jag själv har lidit av detta, men har väl med åren blivit bättre på att hantera det. Jag har väl bara ett par grejor sen skoltiden...skojar. -Nä, åter till ämnet och en helt makalös historia. En av skottarna ombord berättade om hur ett gäng landsbröder till honom hade varit på bio en kväll 1995. Det som visades på den vita duken vid detta tillfälle i en stad eller by gränsandes till England, var filmen Braveheart. Där huvudkaraktären William Wallace som så tragiskt mötte sitt öde och skrek ut, -freeeedooom! Plågsamt och oväntat slut på en film som var så bra. (Tiden då detta, -freeeeedooom! skulle ha skrikits var någon gång i slutet av 1200-talet.) Dessa grabbar som nu hade sett filmen glömde bort tid och rum, begav sig iväg till närmsta pub, för att skölja sina torra strupar. Speciellt efter ett sådant slut. Väl på puben så blev det många öl, kanske några för många. Filmen som grabbarna hade sett, diskuterades väldigt och hur jävligt illa William Wallace hade farit av engelsmännens behandling. Denna hjälte som skändats så gravt offentligt inför alla tomatkastande engelsmän. –Nej, nu jävlar, skrockade alla! Det blev tydligen en sådan hätsk stämning i denna kiltbeklädda grupp att nu skulle det minsann skipas rättvisa och ge tillbaka för gammal ost. Några öl till i kropparna innan dom bestämde sig för att ordagrant gå över gränsen och spöa skiten ur engelsmännen. Sagt och gjort, det låg tydligen smockor i luften långt in på morgontimmarna. Där snackar vi verkligen om långsinthet, lite lätt sådär bara 700 år. Jag kan fortfarande se denna syn framför mig. Hur man kanske då som engelsman sittandes på en pub, med en nyss upptappad Guinness i god stämning bevittnar inrusande galna skottar skrikande om något som hänt för cirka 700 år sedan. -Ohh.. it´s a jolly good weather today, isn´t it? eller vad skulle han nu skulle ha sagt?, innan snytingen överraskat for in i ansiktet.