Ibland kan det vara jobbigt att inte förstå språket. En av händelserna utspelade sig på ett pendeltåg mellan Oppama och Yokohama. En sittplats på tåget var inte bara att tänka på. En endaste gång under sju och en halv veckors tid hände det att vi fick en sittplats, som jag minns lite extra. Gröna avgångar stannade på var tredje station, tre stopp och sen bara att kliva av och ut i Yokohamas vimmel. Lika många resenärer på tillbakavägen vilket innebar så klart som vanligt ståplats. Bara att hänga sig i ett handtag (med handen alltså) och ta det lugnt. Utmattade av dagens alla intryck och fuktiga värme, så föll man nästan in i drömmarnas land. Ögonen slogs upp av att något obegripligt och skrikigt irriterande i ett högtalarsystem. Tåget stannar in och dörrarna öppnades. -Ja, här ska vi absolut inte kliva av, sa min kollega. Hela vagnens passagerare klev av och ut på perrongen. -Åh..va bra äntligen sittplatser, sa Tobbe! -Perfekt! Vi satte oss där bland hur många platser som helst att välja på. Undrande varför inte tåget skulle rulla vidare, vred jag sakta på huvudet och tittade ut bakom mig mot perrongen och såg till min förvåning att där stod en hel skock och stirrade in på oss. Dom tänkte säkert, vilka jävla nötter. Kändes så i alla fall. Samtliga som hade lämnat vagnen stod nu där ute bakom en gul linje och glodde. Märkligt, så långt jag kunde se, så fanns det inte en enda människa kvar, förutom en till synes vettskrämd konduktör i full galopp och viftandes med armarna åt oss. Vi blev fullständigt utkastade med ett, -Schas och tjatter och sedan intryckta i den folkmassa som vi trängts med innan på tåget, numera uppradade längs en gul linje. Vi hann ut precis innan tågets dörrar stängdes bakom oss och innan tåget for iväg i en jäkla fart. Då visade det sig att det brann i den sista vagnen och orsakat detta stopp. En lång röksvans försvann längs med spåret. Där stod vi sen precis som innan, men utan några handtag att hålla sig i.
