Samma dag som jag åkte båten från Istanbul till Bursa, så slog det mig att det borde nog vara runt 20 år sedan som jag passerade Bosporen. Vart vi mönstrade på båten, fullt lastad med stenkol kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag hur sanslöst det skakade i hela båten, då vi tungt lastade passerade sundet som skiljer Europa och Asien. Enligt någon av motormännen, så skulle det visst vara så att propellerns vattenvirvlar slog tillbaka från havsbotten och orsakade dessa vibrationer. Ett antal nätter arbetades med att svetsa under-upp i ångpannans brännardel, den sk. kupol som sitter i tryckkärlsdelen då den gamla kupolen byttes ut och en ny monterades och svetsades. Vi var av någon anledning tvungna att häfta fast tryckkärlet denna natt då vi passerade Istanbul, tappra försök gjordes av flitigt ihärdig kollega. Det fanns inte en chans med att ens kunna häfta, så pass mycket vibrationer var det.Så fort svetsen kallnade, sprack den. Åtskilliga koppar te och vila mellan varven av försök att göra fast pannan. Detta lyckades vi med senare vid lugnare vatten väl ute i Svarta Havet. I 6 hela dygn låg vi i Burgas, där kranar gick varma hela tiden för att tömma ur lasten. Kranarnas storlek, eller rättare sagt skoporna som satt på kranarna, var gigantiska. När det sista skrapet skulle göras rent i lastutrymmet så firades det Bob Cat´s i skoporna ner i lastutrymmet. Under denna vistelse i Burgas hamn blev jag och en arbetskamrat bjudna på en liten "middag" av Båsen och hans undersåte. Då detta var en rysk besättning så fanns det även ryskt vingelvatten ombord. Vi sitter där med kaffemuggarna fyllda till brädden med ren sprit som om det vore vatten. Plötsligt säger min kollega, -Nu får du vara beredd Jonas. Jag såg att kniven åkte fram. -Ok, svarade jag utan att röra mitt huvud i sidled mot kollegan för att verka beredd på ett överfall, eller snarare stel av spänningen som målades upp i huvudet. -Tar du den till vänster, så tar jag den andra, sa min "Sancho Panza". Funderingar gick varma under tiden som det språkades. När kniven åkte upp på bordet, tänkte jag att nu smäller det. -Jag är redo, hörde jag till höger om mig. Strax efter att kniven åkte upp, så for det även upp en kasslerbit och en apelsin. Det börjades skäras vilt och vi delade lika på allt som låg på bordet. Givmilda ryssar som inte hade någon avsikt alls att bruka våld, mer än att klyva maten i lika delar. Tänk hur det gå med misstänksamhet. Skratt och skrål tills bädden ropade. Herregud vad tiden gick. Likaså, vad tiden har gått. Då detta var en båt med äldre besättning och väldigt hierarkisk, minns jag en mycket fåordig Styrman. Jag frågade en gång då vi stod ute och tittade mot hamnen en disig morgon, om allt verkade att vara bra. Han svarade kort på engelska med rysk brytning -Maybe yes, maybe no, maybe rain maybe snow? innan han sakta försvann iväg i dimman med händerna bakom ryggen i sin svarta skinnrock och sin stora ryska officersmössa. -Okey, fick jag ur mig frågande. :) Ett väldigt uttömmande svar.