Att det ska behöva vara så in i glödheta varmt och svettigt. Stå här och fippla med ett reglage till hyttens luftkonditionering och svettas som en gnu. Hur mycket ska man tåla? Jag måste få byta hytt. Bastu i all ära men inte nu, tänkte jag. Jag fick leta upp någon i besättningen ombord, någon levande själ som kunde tala om varför det inte gick att få någon mänsklig temperatur i min hytt. Jag fick senare till svar att luftkonditioneringen höll på att repareras. Skönt! Vi låg och pendlade någonstans mellan Florida och Mexico och temperaturen kändes lika het, som en matsked Wasabi i munnen. Ja, nu tillhör ju inte detta min vardag med att äta stora lass med Wasabi med matsked, men jag kan ju tänka mig att det skulle blåsa ut hela ”inredningen” i kroppen och värma en hel del. Jag tror mig minnas att det var en temperatur i maskinrummet på cirka 58 grader. Vatten dracks det i mängder samt att salttabletter var ett måste. Det byttes till nattskift, för att det skulle vara lättare att arbeta. Det badades i bassängen ombord dagtid och vi hoppade ifrån skorstenens stege. Vattnet i bassängen pumpades direkt från havet och var så salt att det sved i skinnet. När vi kom upp ur poolen i den bännheta solen så var vi täckta av glittrande saltkristaller. Minns också att vi låg och solade högst upp på bryggans tak. Turen gick hela tiden längs med denna varma breddgrad för att lättare kunna spola tankarna och i väntan på att kunna ta en last med renare bränsle, sades det. Man kunde känna att någon slags fet hinna låg i luften runt hela båten. Hade man varit ute ett tag med bar överkropp i solen, så kände man sig som en Pommes Frites. (Tänk vilken förmåga man besitter, att kunna känna sig som en Pommes badande i en fritös.) Det visade sig senare att jag åkte på en överkänslighet mot oljor och om detta finns det en helt annan historia. Jag fick besked om att luftkonditioneringen fungerade igen och kursen inriktade sig mot målet New Orleans, för en sista rengörning av tankarna och slutligen, förhoppningsvis få en godkänd besiktning att kunna ta en last med Jet Fuel. När nu denna färd fortsatte mot mynningen av Mississippi, så blev det ett helsikes oväder, ett ex antal tornados virvlade inom synhåll och blixtar som om de vore tagna från en film. Dom skulle lätt fått en Oscar i kategorin, Bästa Blixt. Bästa foto finns ju, så varför inte också blixt? Jag har legat flera gånger i en trosshög och följt vågors kraftiga rörelser, observerat himmel och hav i alla möjliga väder, men detta tog priset. Äntligen blev det för oss Nordbor lite svalare på köpet. Enligt skepparen så var det en rekordkyla för säsongen på väg in i USA. Ni förstår, att nu var det läge att stänga av den kyla som fullständigt sprutade in ifrån hyttens tak. Tror ni nu att det gick att stänga av kylan? Nä! Det var ett sådant tryck på denna kalla luft in, att när jag försökte täta den stora runda ”snökanonen” i taket med handdukar, så flög dem iväg med ett svisch och ett vinande blåsljud. Ordet högtryck fick för mig en helt annan innebörd. Maxat kallt! Det var nästan att jag fick skrapa ventilen (fönstret) för att kunna se ut. När det skulle sovas, så hade jag två lager plagg under min svets-overall och alla filtar jag kunde hitta ombord. Där låg jag som en tung räddningsdocka i ett kylrum, endast en knallröd snorig näsa stack ut. Detta kan man kalla, ytterligheternas ytterligheter!