En av mina resor till sjöss med fem andra i arbetslaget, slutade lite hastigt och lustigt med att vi blev tvungna att stiga iland på Azorerna. Arbetet med ångpannan ombord kunde inte avslutas, p.g.a. ett misstag av den grupp som synat projektet. Delar saknades och fartygets Kapten fick på order bege sig över Atlanten. Tydligen en stor summa pengar, för att ta en last någonstans i Amerika. Vi fick helt enkelt hoppa av och återkomma för att färda jobbet vid ett senare tillfälle. Väl avsläppta från fartyget under stort säkerhetspådrag då det gick hög sjö, så fortsatte färden mot land i en liten pilotbåt. Eftersom vi alla hade varit ombord en längre tid i gungande vågor, så bar inte benen då vi satte ner fötterna på fast mark. Vi föll som furor helt enkelt. Pladask i den hårda marken. Fyra dagar dröjde innan vi fick ett flyg hem via Lissabon. Nu till det lite roligare. Rederiet hade bokat våra flygbiljetter och tagit det som fanns för att få hem sex personer till Sverige. Det visade sig att en person fick flyga till Kastrup och ta sig hem därifrån och resterande fem flögs till Stockholm. En aning längre sträcka för oss fem att ta sig hem, om man säger så. Det hände mycket under denna resa men det tar jag en annan gång. Vi står nu då alltså utanför Arlanda. Inte en enda hyrbil att få tag på, så vi började räkna på hur det skulle bli med att ta en taxi för fem. Vi skulle då alltså spara allt gånger 5. Hotellnatt, flyg till Kallinge och även en hyrbil från Kallinge vidare hem behövdes. Klockan är ungefär halv tolv denna afton och vi ringde en taxi. Det dyker upp en taxi i form av en limousine och vi kliver in. På Stockholmsdialekt säger chauffören –Åkäjj alltsåå vatt ska ni heen? På lite bredare språk, typ Karlshamnsdialekt hörs det,- Tee Kaaalshamn. -Ååkääjj, ligge dee långt uutaanföör city eller? -Sextiotvau miil sööderut blev det till svar. Han blev tokig först, antagligen för att han hade arbetat hela eftermiddagen. Nog inte speciellt kul då att få en långkörning så sent, men vi ville ju bara hem. Han körde iallafall oss hela vägen. 6400.- tror jag att kalaset gick på, men detta blev mer än halva priset på vad det annars skulle ha kostat. När vi närmar oss Tingsryd så var föraren så pass trött att han satt med rutan en aning nerhissad för få frisk luft. Han körde oss alla hem till våra dörrar i Karlshamn tills det satt en endaste person kvar. Då frågade taxikillen min kollega (Klockan ungefär halv fyra på morgonen) , - Ååkäjj, å vaa skaa duu heen dårra? Då svarar passageraren bak, -Nogersund. Ååkääjj, vva ligge dee dåå? -Tre mil söderut. Den nu övertrötta Stockholmaren svarar surt, -Dåå fåår duu jäävla taa een taxi! Vad jag minns så löste sig nog med att kollegan stannade över i Karlshamn. Vi tipsade chauffören om ett hotell i stan, men han svarade med. –Nää, jag kör hem direkt serru!
