Världen är ganska liten ibland, brukar vi ju säga då någonting har en anknytning till det oväntade. Eller hur man ska förklara det, utan att skriva en hel berättelse om just det uttrycket? I mitt fall blev det så här, 20 år gammal från Karlshamn.
Min dåvarande chef sa. -Kan du åka till Belfast, på ett uppdrag med att renovera en gammal ångpanna från -73?
-Öh..., ja det kan jag väl? -När och med vilka då? - Bra de, jag informerar dig närmare sen, sa han och gick utan att svara på mina frågor.
Någon vecka senare lyfter jag och 3 andra kollegor från Kastrup via London och landar slutligen på Belfast flygplats. Så långt fungerade ju den engelskan man hade lärt sig i skolan. Ni vet typ... - Fox in a box och Read after me in Chapter 21. Den där perfekta skolengelskan.
-Men ingen lärare i skolan hade ju nämnt om att det fanns dialekter även utanför Sveriges gränser. Så oerfaren var jag om utlandet på den tiden.
När sedan första Irländaren jag mötte öppnade munnen och sa något, fattade jag absolut ingenting. Jag stod bara och stirrade på personen och vände mig frågande mot min arbetskollega, som bara ryckte på axlarna. - Fråga inte mig, sa han. Där stod vi som två fågelholkar.
Med hyrbil och den äldsta mannen i gruppen bakom ratten, åkte vi mot Newtownards, som fortfarande mig veterligen ligger någon mil utanför Belfast. En del bilbomber small ju där och taxichaufförer mördades eftersom dom antagligen körde in i "fel" områden, eller hade en annan tro. På den tiden fanns ingen gps att hyra, utan det fick bli navigering med sextant och stjärnor. Skojar...invecklad papperskarta, en sådan där karta som man lätt kan veckla ut, men är helt omöjlig att få ihop till originalstorlek. Ja, ni vet säkert. Andra omständigheter var ju att ratten satt på fel sida mot vad vi är vana vid, samt att alla körde på "fel sida". Knepigt i rondellerna kan jag informera om. Inte nog med allt detta, utan på flera ställen mot vårt mål så stoppades vi i checkpoints med automatvapen, taggtråd och tunnor. Att dom frågade efter körkort eller pass fattade vi, men andra frågor som...Hwera brouwght hija näjjw?, svarade vi säkert bara Hwewaa och körde med risk att få en kula i bakrutan. Inget vi hade eller har vana av i trygga Sverige, Karlshamn. Taggtråden kändes ju bekant för oss från landet.
Åter till ämnet världen är liten...när vi kom till varvet i Belfast första arbetsdagen, såg vi detta gigantiska fartyg låg i torrdocka. Hundratals...nej, tusentals människor som slet för att få ordning på fartyget vid namn Knock Ardy. När vi sedan går i korridoren mot mässen, (matservering ombord) så ser vi inramade originalritningar på båten samt foton från en hamn. Jag kände igen denna hamn med gamla båtar och tittade närmare på ett av fotona. Vad står det längst ner till höger...? Karlshamn..! Kollar på ritningen av båten igen och ser att där står det EMMA FERNSTRÖM. Alfred Fernström grundade A K FERNSTRÖMS GRANITINDUSTRIER i Karlshamn 1885. Visst är det märkligt? Som ni ser på bilden så är Emma Fernström ett midskeppsbygge, vad jag minns så hade detta tagits bort.
